En öppen vindbrunn med knölsvanar och längre bort, havshorisonten.

 

Under vårvintern kan det svenska havsbandet vara som polarhavet, inbakat av is och snö på de stora fjärdarna. Över kobbarna ligger packisvallar. Fräthål och vindbrunnar underminerar vidden, sprickor och råkar kan spräcka den, men där isen ligger oanfrätt sträcker hårda och blankpolerade golv ut sig mot den avlägsna horisonten. Man vill nästan tro att Nordpolen ligger där borta i intigheten, för luften är arktiskt hög och himlen intensivt blå. Det är då skärgården är som vackrast, och havsbandet har förvandlats till ett territorium som passar för små polarexpeditioner. Det är tiden för de skridskoturer man aldrig glömmer.

 

I år har det varit en osannolikt utdragen vårvinter längs sörmländska och uppländska kusten. Och den pågår faktiskt fortfarande. För två dagar sedan, på självaste långfredagen, var vi ute en liten grupp skrinnare i en av Sveriges mest orörda och inspirerande skärgårdar, den som ligger utanför Gräsö i norra Uppland. Bland kobbar och skär kryssade vi över fjärdarna med havshorisonten som närmaste granne. Vi började vid Rosten och knallade först ett par kilometer på frasigt snötäckta isar. Öster om Norrskäret gav snön vika och stenhårda salsgolv öppnade vägen mot havet. En dimbank vällde in och löstes upp lika fort som den dök upp. Långt i söder tog Understen form med sitt fyrtorn, som ett fastfruset skeppsvrak i en vit oändlighet.

 

Vi gick iland på ett litet skär som heter Söder-Svensbergen. Där rastade vi i en osannolik cocktail av apelsinröd granit och skruvade isvallar. Solen hade tärt på landbacken, smält bort vinterns frusna pansar och frilagt klipporna som nästan hade börjat bli varma i den gassande solen. Granit möter is, eller var det vintern som stämt möte med sommaren? Det kändes så när vi satt en stund på hällarna för att släcka törsten med en slurk ur termosen, allt medan dagens första havsörn svepte förbi.

 

 

Hällarna på Söder-Svensbergen.

 

Färden fortsatte norrut, förbi ön Tålingen och ut mot den kittlande havshorisonten där inga öar poppade upp. Plötsligt fanns dolda fällor, fräthål och osynliga partier av uttunnad is. Spänningen ökade, man skärpte sig, pikade och pikade, kisade mot skiftningarna i isen, stampade ibland med skridskon. Man ville inte trilla i, men man ville inte heller vara utan den risken. Det dynamiska landskapet med dess skönhet och faror tog sig in under vår hud. Man samtalade och prövade sig fram. Man njöt av situationen. Mindfulness, kallas det visst med vår tids vokabulär.

 

Vi lyckades komma förbi Norrkon, gå över packisvallarna på det skäret, och sedan fortsätta till den yttersta holmen i dessa faggor, Kosten. Eftermiddagssolen gav naturen en varmare färgskala, men någon riktig värme blev det aldrig. Väderleken konserverade den arktiska skärgården. Solen lyckades inte sabotera isen, luftmassan var lika iskall som havet. I denna miljö var havsörnar, knölsvanar och skrakar våra kamrater. Vi passerade en fläck med utspridda svandun och en ryggkota som vittnade om havsörnens triumf. Vi såg hur den väldiga rovfågeln satt som en stenstod vid en öppen vindbrunn där knölsvanarna samlats. Vi förstod vad den hade för avsikt.

 

 

En vindbrunn att undvika.

 

 

Som fotograf tycker man om symmetri, oftast spretar det åt många håll i en grupp skrinnare.

 

Drivsnön har samlats längs sprickorna och lagt ett nät över fjärden.

 

Spricka som lätt passeras.

 

Förrädisk vindbrunn. Men man lär sig läsa isen.

 

Mot Norrkon.

 

Vandring över Norrkons nordspets.

 

Illustration till det gamla ordstävet: att gå över ån efter vatten. Kosten.

 

 

Så led dagen mot sitt slut. Färgspektrat i landskapet gled sakta över i purpur och nattblått, och vi slöt cirkeln där vi hade startat åtta timmar tidigare. En liten polarexpedition var över för tre kvinnor och fyra män.

 

 

 

En seite i skärgården i viken där vi slutade. Man fick nästan lust att falla ned på knä och tacka gudarna.

 

 

PS. Den här gången valde jag att ta med två av mina favoritobjektiv: TS 24 mm och TS 90 mm. Dessa lutbara objektiv på min Canon EOS 5 Mark III ger goda möjligheter att få till stora skärpedjup utan att kameran placeras på ett stativ. Att stanna för stativfotografering är sällan lockande under en skridskotur. Här finns kluvenhet som jag också kan känna under vandringsturer. Som fotograf vill jag helst stanna länge vid intressanta motiv, som skrinnare eller vandrare vill jag röra mig framåt och se nya perspektiv.

Normalt föredrar jag att fokusera manuellt, eftersom jag inte är överens med kamerornas skärpeautomatik och hur den är funtad. En kamera vet ju aldrig vart jag vill lägga min fokus, och att låsa autofokus, vrida kameran och komponera är ingen bra metod för en komponerande fotograf. Med de lutbara objektiven kan jag snabbt göra både genomtänkta landskapsbilder med stora skärpedjup, och även få till snapshots med skärpan på den plats jag vill ha den. Stativet saknar jag endast i blå timmen, men dess extra tyngd är inget jag längtar efter.