Det sägs ofta att största problemet med den digitala tekniken är att bilderna blir alltför färgstarka. Och visst syns mängder av bilder som dryper av färg på ett oskönt sätt. Vad som händer med tryckta fotografier är förvisso en sak, i det sammanhanget kommer papper, repro och tryckpressen med i bilden. Fotografen styr inte slutresultatet. Men när man printar själv eller lägger ut sina bilder på nätet finns ingen annan ansvarig (förutom de som har dåliga skärmar). Den som i dessa sammanhang överdriver färgmättnaden alltför mycket så att bildens kvalitet går förlorad, kan inte skylla på andra.

Vi kan också vända på perspektivet och säga att den största fördelen med digital teknik är att man så lätt kan kontrollera färgmättnad och kontraster. Vi kan faktiskt avsiktligt välja att minska färgmättnaden, eller gå motsatta vägen. Om man gör det medvetet kan bildernas uttryck förstärkas. Inom dagens konstfotografi ser man ofta bilder som avsiktligt tunnats ut rejält, vilket får den effekten att de omedelbart avviker från den väldiga massan av bilder. Maneret gör att bilderna sticker ut och skiljer sig från störtfloden, verkligen ett trick i tidens anda. Med en konsekvent linje av färgsvaga bilder uppstår ett samlat uttryck som kan stötta motiven. På samma sätt kan man förstås tänka om färgförstärkning, men det kräver kanske ännu mer fingertoppskänsla. Bjärta bilder blir gärna mer geschäftigt insmickrande än tunna – till uttryckets nackdel. Hur mycket färgmättnad som läggs på har stor, för att inte säga avgörande betydelse för resultatet. Kanske lika bra jag förtydligar: bilder som man avsiktligt drar ned på eller överdriver färgmättnaden är inte i första hand dokumentära. Metoderna använder man för estetiska avsikter, inget annat. 

Ett motivområde som jag tycker passar bra för färgförstärkning är blommor. Jag tog fram några gamla bilder och förstärkte kontrast och mättnad. Här är resultatet.