Bortsett från eventuell d-vitaminbrist är midvintern hög tid för naturfotografen. Det snåla ljuset blir skulpturalt. Snöbyarna pudrar marken som en sminkös, ibland sprutar de vispgrädde över terrängen som en konditor. Den senaste tiden hemmavid har varit skådebröd. Man vet aldrig var man har klimatet, men solvarvet är den eviga bundsförvanten och vädret den ständiga assistenten, åtminstone för en plåtmakare. Med den filosofin satsade jag på Orkneyöarna nu i december.

 Från Lyrawa Hill på ön Hoy ser jag över Scapa Flow mot Mainland där en kraftig snöby tornar upp. Klockan är 15.30.

Hade bestämt mig för att fotografera The Old Man of Hoy, den berömda 134 meter höga klippnålen som blivit något av ett signum för ögruppen. Eftersom den är exponerad rakt mot väster borde ljuset vara bäst under midvintern, med låg sol riktad direkt mot klippan. Dock måste man hitta en lucka mellan ovädren som brukar rada upp sig på Atlanten. På väg norrut från Edinburgh till Thurso är himlen blygrå och snön faller lätt, men rapporten lovar ett tvådagarsfönster med byväder på Orkney. Tar färjan till Stromness på Mainland och sedan ytterligare en färja till ön Hoy, som betyder hög. Ortsnamnen är mycket norröna norr om skotska fastlandet. Vikingarna talade om Orkneyar – sälöarna.

Försöker i mörkret hitta hotellet som jag har ringt och bokat. Det slutar med att ägaren kör iväg och letar upp mitt vilsekomna fordon. Kolsvärtan som lagt sig och alla stickvägar på södra Hoy kan göra vem som helst förvirrad. Ibland undrar jag om man mondänt borde skaffa GPS, fast då blir förmågan att hitta rätt ingen sport, och man missar chansen till kul episoder (som blir bra historier efteråt). Nåja, orientering har alltid varit min grej, men man måste faktiskt kunna se landskapet för att veta vart man ska ta sig.

I hotellet finns en säger en gäst från trakten. Han snackar med hotellägaren över en öl. De undrar vad jag gör här. Är fotograf säger jag, och får ett mångtydigt smil tillbaka. Kanske hajar dom, kanske framstår jag som en dåre som kommit hit när dagarna bara är korta och kalla. Under dessa omständigheter lägger man sig tidigt.

 En övergiven fårflock i Rackwick med fjället Cuilags 435 möh i bakgrunden.

Purrning i ottan och sedan ett par mils ytterst långsam körning med en pytteliten hyrbil på snömoddiga smalvägar till öns norra del. Ett snöpuder ger landskapet rätt makeup, och bymolnen ligger som öar på himlen. Kunde inte vara bättre dagrar för en fotograf. Vid den ödsliga byn Rackwick börjar stigen till The Old Man of Hoy. Bara fåren finns kvar så här års. Pulsar obesvärat på ett lager av snö några kilometer längs den magnifika klippkusten. Solen bryter igenom ett förbifarande bymoln och släpper ned ett gudasänt strålknippe mot havet. Kustklippornas röda sandsten tar färg. En sluttande platå leder mig mot klippnålen. Plötsligt sticker den upp som en skorsten, men bara med översta partiet. Kommer fram till platåkanten och ser hela den ofattbara skapelsen från topp till tå. Skönhet är ett relativt begrepp och jag vet inte vad denna syn ska relateras till. Blommor kan vara näpna, fåglar eleganta, berg mäktiga, men en ruff fallosklippa som står för sig själv likt en vaktpost vid havet, vad är det för slags estetik? Karg skönhet skulle jag vilja säga. Och karg skönhet är lika tilltalande som frikostig fägring. Jag njuter i fulla drag då jag plötsligt kommer på att det nästan är vindstilla – det också.

Förmodligen trängs folk i mängder på de bästa utsiktspunkterna en vacker sommardag. The Old Man of Hoy är en välkänd sevärdhet. Och klättrarna älskar utmaningen att bestiga den, det kan man också räkna med under den ljusa och varma tiden. För övrigt är klippan TV-historia. På 1960-talet bestegs den i direktsändning av världsberömda alpinisten Chris Bonington.

Börjar arbeta mig igenom sceneriet med kameran och märker inte alla stormfåglar som flyger omkring. Jo, det är klart att jag ser dem, men de ligger liksom utanför min fokus. Har kommit hit för att fotografera landskapet, och det är vad jag gör den första timmen. När jag känner mig mätt gör jag en skärpeomställning och tar fram zoomobjektivet 70-200/2,8 plus telekonvertern 2X. Här är ett gyllene tillfälle att plåta dessa seglande uppenbarelser. Ställer mig vid stupets kant och låter kameran gå som en kulspruta när fåglarna bärs upp av termiken. Det mesta blir oskarpt men rätt vad det är sitter skärpan rätt. Eftersom jag förhåller mig till autofokus som till GPS, fokuserar jag bara manuellt. Har aldrig gillat när automatiken plötsligt ändrar skärpan från det jag vill ska vara skarpt. Hittills har man aldrig kunnat göra en kamera som maskinmässigt tänker som mig. Inte ens med min nya Canon Eos 5 Mark III litar jag på autofokusen. Kanske är jag bara ålderdomlig, kanske blir jag konservativ av min kärlek till stillastående motiv som landskap. Och det var ju för att fotografera den gamla mannen på ön som jag tog mig hit. När jag nästa dag lämnar Orkneyöarna dras ridån ned igen. Blytunga moln tar över, och snön faller. Jag kan lugnt säga att ovädret kom som på beställning. Känslan att vara på rätt plats vid rätt tillfälle är skärper lyckan för en fotograf.