Principen är enkel. För att lyckas med naturfotografi måste man vara ute mycket i markerna. Sittande kråka får inget, och som naturfotograf är man i ödets händer. Man rår inte över alla de faktorer som styr resultatet, men oddsen kan höjas. Dock är det sällan en glamorös syssla att fotografera natur, som en del andra former av fotografisk verksamhet. Exempelvis måste man bekämpa sin naturliga lättja. Att masa sig upp tidigt på mornarna tar emot, och att ge sig ut fast vädret är motbjudande strider mot ens naturliga instinkt. Men om man övervinner sig själv väntar ibland en god utdelning.

Mitt fotografiska år styrs av en del fasta traditioner som är bra att se fram mot. Vanor är ett sätt att betvinga oföretagsamheten. På hösten, den skönaste årstiden att lufta kameran i, ägnar jag mig åt ett par återkommande paddelturer. Jag tillhör två gäng, kompisar som i pojkaktig anda träffas en helg på höstkanten för att paddla och leva friluftsliv. Under dessa tillfällen kan det hända spännande saker i naturen. I mitt ena sällskap gör vi turer med kanadensare på sjöar och längs vattendrag. Årets tur omnämnde jag kortfattat i bloggen ”om moln”.  Med mitt andra kompisgäng sticker jag ut med kajaken till någon av ostkustens skärgårdar, alltid sista helgen i oktober. Årets utfärd var en fullträff.

Bra start på dagen

Det var i lördags morse vi samlades i Källvik i Sörmland, fyra gubboys. En strålande dag väntade, med laber vind och gosigt solsken. Siktet togs mot ön Lacka och vid Trädgårdsskär såg vi något flyta på vattnet likt en liten tångruska. Precis inpå fann vi att det var en padda som simmade långt ute mellan några skär, hur den nu kunde göra det i typ sjugradigt vatten. Paddan är ju ett kallblodigt djur och varifrån den fick energin är en gåta. Situationen måste förstås fotograferas, men det var inte lätt eftersom paddan rörde sig kvickt. Och kajaken kändes plötsligt trög som en supertanker. Dessutom måste jag passa upp med balansen när kameran höjdes. Den här årstiden vill man inte gärna bli en grodman som motivet. Alltnog fick jag några bilder som var hyfsat skarpa (OBS, jag använde mitt TS objektiv 45 mm med manuell fokusering, kameran låg lättåtkomlig innanför en vattentät lucka på fördäcket av min kajak, en Prijon Kodiak).

Ovanstående bilden bär äkthetens prägel. Vi kastade inte i paddan i något litet hällkar för att plåta!

Här är den på närmare håll, men det var inte lätt att skärpa sig med kameran i handen.

Efter denna lilla nugget till naturupplevelse paddlade vi ö-raden ned till Skärgattsskär där vi hittade en bra plats att slå läger på. Vädret mulnade sakta vilket gjorde skymningsljuset mjukt och fotogeniskt. På ön strosade jag med kameran innan mörkret föll. Våra utskärgårdar med sina hällar och kobbar är ett stiliserat klipplandskap i mina ögon, och ett världsunikt dito. Här finns en rik miljö att fotografera och hösten ger de bästa förutsättningarna för renodlad naturfotografi. Inga båtar ligger i vägen på fjärdarna, och hela landskapet är ödsligt och mycket vackert om rätt ljus faller på. Dagen avslutades med en gourmet-middag tillagad över öppen eld.

Skyar drar in framåt eftermiddagen.

Slipade klipphällar och naturlig vegetation som växer likt en japansk trädgård, visst är våra utskärgårdar en sällsynt vacker naturtyp.

Gourmet-middag på gång.

Under natten föll regn, och gryningen kom med dimma och frisk pålandsvind. Vårt tänkta mål Garkast, det yttersta skäret, lockade inte lika mycket längre, så vi vände inåt igen, kajkade efter kompasskurs över en fjärd där en gråsäl stack upp huvet, och ägnade oss sedan åt ”strandpromenader” i Hartsöskärgårn – att paddla är som att vandra på vatten. Under eftermiddagen sprack himlen upp lite grand och en målerisk dager föll som en grand final över Sävesund där havsörnen svepte över kajakerna, och jag skänkte en tacksamhetens tanke över traditionens makt. Utan den hade jag kanske varit hemma och rotat i trädgården. Det är bara en sak som bekymrar mig, året mellan varje höstlig kajaktur blir bara kortare och kortare…..