Patriarkalisk javisst, men det är honorna som bestämmer.

En gelada traskar kaxigt på sina fyra lemmar. Kraftig som en rottweiler, med bred bringa, uppblåst lejonman och vaggande gång inger hannen respekt. Det strålar ut något av cowboy över rörelsen och geladababianen är inget att leka med om den blir arg. Hannarnas huggtänder är stora som lejonens, men dessa farliga sylar syns bara när djuret gapar stort. Lyckligtvis är arten främst en växtätare och vapnet används mest i kampen om honorna. Jag har fotograferat denna unika apa på det etiopiska höglandet, i nationalparken Siemens. Här är geladorna oskygga, lätta att komma ganska nära och rör sig i stora flockar. Med teleobjektivet gör jag flera porträtt. En hel familj poserar vid randen av högplatåns svindlande stup, och några börjar plocka loppor ur pälsen. Den dråpliga gymnastiken gör sig bra på bild.

Hannen ser tjusig ut, men jag vill också skildra djuren ihop med landskapet. Siemens ligger där den vidsträckta högplatån slutar med tusen meter höga bergväggar. Vegetationen är lika unik som aporna. Här växer endemiska arter av de trollska jättelobeliorna. Att fånga både aporna och vegetationen i samma bild är en utmaning. Bilder av djur i sin naturliga miljö fascinerar mig som tema. Dessa bilder har en starkare autentisk utstrålning än porträtten, de förmedlar en stark känsla att djuren är vilda.

Miljöbilderna är också ekologiskt intressanta och kan berätta något om samspelet i naturen. De är på samma gång både art- och landskapsbilder. Om de kryddas med ett dramatiskt ljus kan de bli bildmässigt mäktiga. För att lyckas med det måste man ha tur. En betydelsefull faktor i all djurfotografi är att man lär sig läsa djurens avsikter, i alla fall så gott det går, och sedan ställer sig i en bra position där man följer deras förflyttning. Det låter sig lättare sägas än göras, men om djuren tar sig till rätt plats blir de ett magiskt inslag i landskapet.