Jag lägger mest fotografisk ambition på mina landskapsbilder, men viltfotografering är också ett motivområde som fascinerar mig mycket. Som jag är inne på i min blogg om dokumentärfotografins gränser, finns en del problematik kring autenciteten i dessa motiv. Bildmässigt bra fotografier av djur kräver både skicklighet och tur. Verksamheten har mycket gemensamt med jakt, men vad är acceptabla metoder för att få till bra viltbilder? Här är tre exempel på olika situationer som är intressanta att fundera kring.

1998, under ett besök i nationalparken Bandhavgar i Maydar Pradesh, Indien, ville jag fotografera tiger. En morgon åkte vi runt med jeep och spanade i terrängen. Bara några trampspår på marken hade visat sig när det kom ett meddelande via radiotelefonen om några tigrar som fanns på ett slaget byte i en annan del av området. Vi åkte dit och bytte jeepen mot elefanter. Några hundra meter från grusvägen, inne i ett tätt bambubuskage fanns en hona med två nästan fullvuxna ungar som under natten hade dödat en stor pytonorm, ett ovanligt byte för tiger. Framme vid djuren och den döda ormen blev min elefant påtagligt stressad men försökte inte fly. Tigrarna hade sprättat upp ormkroppen och plockat ut en muntjakhjort som ormen hade svalt. Den möra biffen hade tigrarna sedan ätit upp medan ormens kött lämnats orört – för att det smakade pyton kanske. Tack vare safariguidernas insats kunde jag nu fotografera unika bilder. Med teleobjektivet 300 mm tog jag detta porträtt från elefantens sittkorg. När den bilden är med i mina föreläsningar brukar jag fråga publiken om den är från en djurpark eller en naturlig miljö. Det är omöjligt att se. Meningarna är oftast delade.

Med ett vidvinkelobjektiv tog jag också bilden ovan på tigern bredvid den döda ormen. När den bilden visas direkt efter porträttet, blir jag trodd. Situationen var äkta, men samtidigt påverkade vi ofrånkomligen tigrarna genom vår närvaro. Det måste man acceptera vid safarifotografering. För mig var detta en av de starkaste viltupplevelser jag haft. Tigern är gudomligt vacker i sin naturliga miljö.

Bilden på björnarna är en situation som väcker en annan eftertanke. Den är fotograferad från ett av Lassi Rautianens gömslen i östra Finland, vid ryska gränsen 2008. Döda grisar låg utlagda en bit från gömslena och flera björnar och vargar och en järv kom fram i gryningen. Att få se dessa skygga djur i en tvättäkta nordisk miljö var storartat. Björnarna började gruffa och plötsligt uppstod ett rejält slagsmål. Skogen ekade av björnarnas vrål, det lät som jetflygplan. Allt var över på ett ögonblick, lite blodvite blev det och den svage till höger drog sig snabbt undan. Jag hade kameran beredd på ett stativ med objektivet 500 mm plus en teleförlängare 2X, dvs 1000 mm. I det svaga ljuset var det en svår sits att fotografera och bilden är inte hundraprocent skarp, men det kan man acceptera för en bild som denna. Ändå har jag mina dubier och har inte publicerat den förrän här i min blogg. Det man kan fråga sig är om situationer som denna förekommer naturligt, att björnar slåss om ett byte som någon av dem nedlagt. Kanske det, men det förutsätter förmodligen att det finns en stark björnpopulation på ett begränsat område så att djuren har en stor chans att stöta på varandra i skogen. Eller skapar åtlarna en stress för björnarna som är helt onaturlig?

Den tredje bilden ovan är en av mina bästa på älg. Den är fotograferad i augusti 2011, bara ett par hundra meter från huset jag bor i. Hade varit ute på kvällsvändan med hunden när älgen dök upp. Jag gick hem, hämtade kameran och återvände ensam i den fuktiga skymningen med dallrande dimbankar. Älgarna hemmavid är mycket oskygga och den här gick fram mot mig så pass beslutsamt att jag tvingades vifta med stativet för att hålla avståndet. Ingen sport kan man säga, om det nu är viktigt. Måste det vara svårt att komma åt djuren man fotograferar? Är denna bild äkta fast den är tagen bakom husknuten? Alltnog, objektivet 90 mm fångar en tjusig stämning med skogens kung som poserar perfekt i sin miljö. Jag uppskattar djurbilder med mycket naturkänsla. Skulle bara ha önskat att det var en riktig kung – en skoveltjur – som den fotograf jag är.